smilewith

Ska det alltid synas på termometer att man har feber?
För den enda gången som jag i vuxen ålder har sett på en termometer att jag har feber, det var när jag hade vattenkoppor.

Jag känner det i hela kroppen. Jag känner värken och ansträngningen som gör ont.
Jag känner hur matt jag är och hur jag fryser så hela kroppen är stel och kall men så skiftar det till värme.

Jag kan inte symptomen på feber, men jag känner när min kropp inte är 100%.

Och människor omkring har feber till som tätt, för det ser de på en termometer.
Jag har aldrig sett att det gått över 37 på mig. Inte på en enda sketen liten termometer.
Är det fel på min kropp då eller? Eller varför kan den inte bara säga att "ja hanna, nu är det över normal kroppstemperatur så nu får du nog vila lite". Så funkar det inte på mig, fastän jag känner det i hjärta och själ!

Så, åter till min fråga, är det ett måste att feber syns på en termometer?

Vad tror ni? Ska jag lägga en slant och permanenta mitt lilla hårsvall?

Fördelar:
Jag kan lägga håret hur jag vill egentligen utan att det ser allt för dumt ut.
Det är lockigt och inte halvlockigt eller halvrakt (det är det nu)
slipper nog dåliga hårdagar.

Nackdelar:
Det kan se SKITFULT ut på mig. Fastän det är snyggt på andra.
Det kostar mycket.
Kanske det inte är en så behaglig värld med lockigt hår som jag föreställer mig.

Jag vill liksom inte ha jättelockigt, utan lite lätta vågor, mindre lockar i håret.
Nu har jag ibland rakt på ena sidan och mer lockigt på andra. Ibland är det halvlockigt och ibland är det halvrakt.

Kom med din åsikt. Skriv NEJ för allt i världen. Eller ett himmelskt klingande JA.
Men typ såhär kanske?

Jaha, nu har mitt hår ändå kunnat bli så långt så jag börjar ha dåliga hårdagar igen.
Antingen för platt, eller för lockigt, eller mellantinget av plattlockigt, elle fett, eller att det skapas en bena någonstans utan att jag gör den själv.

Sånt slapp jag när jag hade kort hår.

Töntigt.

Jag är en tjej som verkligen gillar ögon.
Färgen brun är min favorit. Jag gillar rynkor som visar skrattet i ögonen. Jag gillar det som ögonen visar och ser, allt.

Jag tycker att ögon som är tårfyllda, eller visar att man gråtit är vackra.
Jag kan inte hjälpa att stanna till i spegeln efter att jag har gråtit och se in i mina egna ögon, och se kontrasten av den lite gröna färgen mot de småröda ögonvitorna.
Se att jag har gråtit, se att jag har öppnat upp, och visat att jag har varit ledsen.

Jag brukar inte ta kort på mina egna ögon när jag gråtit, för det är mer "hej jag är 15 och tar kort på ledsna ögon för att bla bla bla".

Men denna gången tog jag kort på mina ögon, för att på något sätt, så att det vackert.
om man bortser från allt kladd runt om, haha.


Och gråter, det händer ju ibland att man gör.
Öppnar upp känslorna i kroppen som man ibland så envist trycker undan.

Ja, jag har nog världens bästa Pappa ändå.
Och eftersom det är fars dag idag ska han få ett litet inlägg i min lilla blogg!

Min pappa är en av de roligaste människor jag vet om. Han är lite töntig men det går bra ändå, helt okej.
Han har ibland en så tänkande och enkel humor, att det blir dåligt, och så skrattar man pga det.
Han är en samlare, samlar på allt.
Han har inspirerat mig med att fota. Och att ha lite koll på hur man fotar.
Han är verkligen kunnig. Ger ett helt utlägg och om han inte kan svaret letar han upp det där och då.
Han säger ibland "hanna kom här ska du få höra på min senaste stenkaka/lp-skiva osv" Och jag brukar sucka, för det är en sån process, men egentligen gillar jag det väldigt mycket!
Jag gillar att äta mat med pappa, bara han och jag. För egentligen behöver man inte ha ett samtalsämne, och ibland säger jag allt till honom som då ligger nära mitt lilla hjärta, eller så skämtar vi och skrattar!

Pappa har humor. Och han känner till min humor :)

Åh, många egenskaper har denna fina man. Och så är han min pappa!

Igår frågare jag om inte jag kunde få rosor på min dopdag, för mamma har fått det. Då svarar han kort och okänsligt "nehe, det får du ha din man till i framtiden, jag tänker inte köpa rosor till dig".... Eh, nehe.. Okej. Fast det hela var bara roligt.

Pappas egna citat är "jag är en obotlig tönt" och jag kan inget annat än att hålla med honom hihihi...

Jag älskar dig!
Och snart drar vi till Tyskland va ;)?

Jag är fullt medveten om att jag inte har bloggat på ett tag.
Det beror på:

1. Flytt till liten Lya.
Jag vet inte ens om jag skrivit om det? Det är en liten lägenhet, vindsvåning med vinklar som är livfarliga. På riktigt.
Det är fräscht och nytt och fint här och jag trivs! Jag gillar att börja morgonen med ett broderi och kaffe. Men egentligen har jag inte varit här så mycket än. Under en hel dag. För jag är iväg på olika håll och kanter. Men jag gillar den helt enkelt!!

2. Ingen inspiration till att blogga.
Vet inte varför. Jag vet inte riktigt vad min blogg har för "inriktning". Kanske allmänt skrivande, som en öppen dagbok? Det avskyr jag egentligen. Vill jag berätta något kan jag lika gärna säga det face to face. Att ha en öppen dagbok är så... det klingar inte bra. För mig är en dagbok något som bara jag skriver i, och bara jag läser i. En bok där man skriver av sig allt. Fast nu har det blivit här på bloggen att jag skriver av mig MYCKET, men inte allt. Fast det kanske bara är jag som ser/märker den skillnaden.

3. Risk för ilskna inlägg.
Oftast när jag känner för att blogga, så är det för att jag kanske blir arg, eller är ledsen. Då vill jag skriva av mig. Inte för att jag vill söka tröst i ett "åh lillan", utan för at tjag allmänt vill skriva av mig. Det är bara en ilska som är i mig, som är kvar och rycker ibland efter att Madde och Line dog. Eller det är känslor som fortfarande ligger i mig. Så, jag vill inte blogga ett ilsket blogginlägg helt enkelt.

Hursomhelst, jag trivs i min lägenhet. Jag bloggar bara inlägg jag vill blogga och ibland blir det längre pauser.
En "light-dagbok".

Mellan åren då jag var 14-16 nästan 17 skrev jag dagbok. Nästan varje dag. I en och samma bok. Alltså, det är tjock denna boken. Och väldigt intressant och rolig att ha nu. Tänk, att jag skrev allt i en bok som jag kände och tyckte under mina riktiga "hej jag är verklgien en tonåring-år" i en och samma bok. Jag tycker det är häftigt. Det är min bibel det ;)

Jag skriver inte ofta om mina vänner och om hur mycket jag älskar dom här på min blogg, för jag tänker att det vet dom så väl om. För oj vad jag är glad över mina vänner.

Men just ikväll kände jag för en bild på en fin fin brud.
Bilden är tagen strax innan jag förstörde hennes rygg, men hon ler fortfarande mot mig, det är en vän det ;)
puss Loviiiiiza.

Jag vet inte.
Det finns kanske ändå inte så mycket att säga, fastän man vill ibland skrika ut.
Madde och Lines gravsten. Det är bland det konstigaste jag sett.

Men OJ vilken fin sten det är. Ett stort och ett litet hjärta.
"musiken tystnar aldrig". Nej, madde din sång går ju fortfarande varm! din röst sjunger ut vackra sånger.

Jag saknar dig.

...Mamma!
Min fina lilla mamma har fyllt 60! Och jag vill på något sätt få ner i ord hur mycket jag uppskattar och älskar denna lilla fina kvinna som födde mig till denna förgängliga värld.
Men jag märker att det är svårt, att i ord beskriva något som är så stort för en i hjärtat.
Så. Min mamma.
Hon är fantastisk.
Hon är stöttande.
Hon håller om. Jag älskar att få bli kramad av mamma, att känna henne nära mig.
Hon är klok, ärligt talat. Jag brukar bara "mm" åt hennes tankar men himlar va klok hon är.
Hon är rolig.
Hon är uppmuntrande
Hon är den finaste mamman jag kan ha.
Hon är en som verkligen tar emot, när man inte orkar.
Hon är en vän.
Hon är... hon är världens bästa mamma för mig.

Och jag älskar verkligen dig ända upp till Guds längsta hårstrå! (och tillbaka)
Fykatten vad jag älskar dig.

Ja, jag kan nog inte få ner det i ord bättre. Kortfattade meningar.
Men innebörden i dom är stora och riktiga.











Puss!