På gång.
Jag mår bra.
Nu är jag på gång och känner mig lite mer "mig".
Åh va skönt.
Nu är jag på gång och känner mig lite mer "mig".
Åh va skönt.
länk-kärlek
Min syster Elisabeth skrev ett fint inlägg.
Eller, fint för mig för jag känner exakt med henne.
läs.
Igår hade jag en såndär "saknar dig så mycket" dag.
Har inte just haft den stora saknaden på några dagar.
Och det är väl bra, att dom dagarna blir fler.
Men igår, och idag saknar jag dig.
Thomas la upp en av Maddes sånger som hon sjunger.
Passade perfekt för mig just nu.
Stilla driver du från land
Ut i bottenlösa blå
Och jag vet hur du är ensam
Hur ingen annan kan förstå
Jag försöker gå bredvid dig
Jag har krafter kvar att blåsa mod
Och som ett outtalat löfte
Så mycket starkare än ord
Så mycket renare än vatten
Så mycket skörare än fint porslin
Så mycket djupare än natten
Så mycket starkare än ord
Jorden själver, marken gungar
Så många timmar kvar till morgonen
Men du orkar inte springa mer
Orkar inte fly igen
Ge inte upp låt ingen slå dig
Du är större än du tror
Va inte rädd du har ett löfte
Så mycket starkare än ord
Du bär ett ok på dina axlar
Du bär en skuld som inte tillhör dig
Och tvivel siktar mot din tinning
Så höj din blick och se att du har mig
Dina våndor ska snart lätta
Så ge din själ en smula ro
Du har ett språk du inte känner
Så mycket starkare än ord
Så mycket starkare än ord
Eller, fint för mig för jag känner exakt med henne.
läs.
Igår hade jag en såndär "saknar dig så mycket" dag.
Har inte just haft den stora saknaden på några dagar.
Och det är väl bra, att dom dagarna blir fler.
Men igår, och idag saknar jag dig.
Thomas la upp en av Maddes sånger som hon sjunger.
Passade perfekt för mig just nu.
Stilla driver du från land
Ut i bottenlösa blå
Och jag vet hur du är ensam
Hur ingen annan kan förstå
Jag försöker gå bredvid dig
Jag har krafter kvar att blåsa mod
Och som ett outtalat löfte
Så mycket starkare än ord
Så mycket renare än vatten
Så mycket skörare än fint porslin
Så mycket djupare än natten
Så mycket starkare än ord
Jorden själver, marken gungar
Så många timmar kvar till morgonen
Men du orkar inte springa mer
Orkar inte fly igen
Ge inte upp låt ingen slå dig
Du är större än du tror
Va inte rädd du har ett löfte
Så mycket starkare än ord
Du bär ett ok på dina axlar
Du bär en skuld som inte tillhör dig
Och tvivel siktar mot din tinning
Så höj din blick och se att du har mig
Dina våndor ska snart lätta
Så ge din själ en smula ro
Du har ett språk du inte känner
Så mycket starkare än ord
Så mycket starkare än ord
Att hantera.
Nu skriver jag bara hur det är för mig.
Hur jag tänker. Eftersom jag redan låtit detta bli en slag "åh jag mår si och så blogg".
Saknaden kan jag kontrollera. Det är skönt. Och det är bra och det går bra.
Men hur hanterar man ett fall, ett fall för mig, för min del.
Fallet är ju verkligen olika för alla som får vara med om att en älskad person förvinner, detta fallet två.
Jag är varken värre eller enklare. Jag har ingen aning om hur andra hanterar, hur andra gör.
Men såhär är det för mig.
Jag beskriver det som ett hårt slag mot kinden, ett fall och sen att resa sig upp igen.
Det går absolut att resa sig upp, men det tar tid.
Jag känner att det hela är lite som ett snabbspolat tonårsliv för min del.
Att resa sig upp, och att lära känna mig själv, på nya plan, igen.
Detta är ju något som kommer förändra mig, 100 % säker på det.
Men jag vet ju inte alls vägen dit, jag får bara lära känna mig själv igen.
Det är jag själv som får lista ut vad nästa steg, det är jag själv som få hantera min egen sorg och mitt sätt att hantera detta. Jag kan göra det tillsammans med andra, prata med andra. Men det som är främmande, eller att jag blir främmande för mig själv, det måste jag ta hand om själv.
Typ "hur reagerar jag av detta, vad blir jag arg av, vad blir jag ledsen av, varför blir jag besvikenn är jag hör det"
Alltså, jag lär helt enkelt känna mig själv, igen, efter ett fall.
Jag vet inte om hur andra reagerar eller hur andra mår, på insidan.
För samtidigt är man på så olika plan i livet, och man har lärt sig att hantera saker och ting på olika sätt.
Men detta för mig, blir att lära känna mig själv.
Bara tanken som jag innan har haft vid problem "äh, det fixar jag, jag reser mig bara upp".
Det är inte så nu. Det är inte så "bara". Det är mer, och bara där får jag lära mig något nytt.
Jag måste bara ta ett sakta steg i taget och låta saker och ting ske så att jag hamnar rätt.
Fel steg blir bara dumt. Hur ska jag veta var nästa rätta steg är? Ibland vet jag inte ens vad nästa steg är, och då kanske jag får lugna mig lite, så nästa steg känns bra och blir rätt.
Jag är som en liten tonåring, men jag kan inte bara flippa ut.
Hålla i tyglarna, hålla i tankarna, inte låta för mycket ta över och gå på.
Jag kommer att lära känna mig själv, på ett annat sätt. Ett annorlunda sätt, just för att detta kommer forma mig såå mycket. Vilket nog, i slut ändan, kommer vara bra för mig.
Men just nu är jag mitt i det.
Mitt i att försöka lista ut, mitt i att försöka och ge.
Hur jag tänker. Eftersom jag redan låtit detta bli en slag "åh jag mår si och så blogg".
Saknaden kan jag kontrollera. Det är skönt. Och det är bra och det går bra.
Men hur hanterar man ett fall, ett fall för mig, för min del.
Fallet är ju verkligen olika för alla som får vara med om att en älskad person förvinner, detta fallet två.
Jag är varken värre eller enklare. Jag har ingen aning om hur andra hanterar, hur andra gör.
Men såhär är det för mig.
Jag beskriver det som ett hårt slag mot kinden, ett fall och sen att resa sig upp igen.
Det går absolut att resa sig upp, men det tar tid.
Jag känner att det hela är lite som ett snabbspolat tonårsliv för min del.
Att resa sig upp, och att lära känna mig själv, på nya plan, igen.
Detta är ju något som kommer förändra mig, 100 % säker på det.
Men jag vet ju inte alls vägen dit, jag får bara lära känna mig själv igen.
Det är jag själv som får lista ut vad nästa steg, det är jag själv som få hantera min egen sorg och mitt sätt att hantera detta. Jag kan göra det tillsammans med andra, prata med andra. Men det som är främmande, eller att jag blir främmande för mig själv, det måste jag ta hand om själv.
Typ "hur reagerar jag av detta, vad blir jag arg av, vad blir jag ledsen av, varför blir jag besvikenn är jag hör det"
Alltså, jag lär helt enkelt känna mig själv, igen, efter ett fall.
Jag vet inte om hur andra reagerar eller hur andra mår, på insidan.
För samtidigt är man på så olika plan i livet, och man har lärt sig att hantera saker och ting på olika sätt.
Men detta för mig, blir att lära känna mig själv.
Bara tanken som jag innan har haft vid problem "äh, det fixar jag, jag reser mig bara upp".
Det är inte så nu. Det är inte så "bara". Det är mer, och bara där får jag lära mig något nytt.
Jag måste bara ta ett sakta steg i taget och låta saker och ting ske så att jag hamnar rätt.
Fel steg blir bara dumt. Hur ska jag veta var nästa rätta steg är? Ibland vet jag inte ens vad nästa steg är, och då kanske jag får lugna mig lite, så nästa steg känns bra och blir rätt.
Jag är som en liten tonåring, men jag kan inte bara flippa ut.
Hålla i tyglarna, hålla i tankarna, inte låta för mycket ta över och gå på.
Jag kommer att lära känna mig själv, på ett annat sätt. Ett annorlunda sätt, just för att detta kommer forma mig såå mycket. Vilket nog, i slut ändan, kommer vara bra för mig.
Men just nu är jag mitt i det.
Mitt i att försöka lista ut, mitt i att försöka och ge.
19 oktober.
Alltså på onsdag.
På onsdag kommer lilla familjen Fälthammar hit.
Jag läntar, för då kan jag få pussa på lilla bebisJosefs mun, klappa han kind, hålla i hans lilla fot.
You name it.
På onsdag kommer lilla familjen Fälthammar hit.
Jag läntar, för då kan jag få pussa på lilla bebisJosefs mun, klappa han kind, hålla i hans lilla fot.
You name it.
allt.
Jag har fixat allt, jag har allt, förutom lusten då.
Men det kanske går ändå.
Men det kanske går ändå.
minnas.
Jag vet att min blogg har blivit någon typ av känsloladdadvrak blogg.
Alltså, jag MÅR bra. Jag HAR det bra. Jag går vidare, trögt, men jag gör det.
Jag skrattar, jag bjuder, jag öppnar upp mig mer och mer.
Jag gillar det.
Men det känns inte som att jag känner för att skriva "idag har jag gjort si och så".
Utan jag vill skriva vad jag känner just nu. Jag vill skriva ut mina tankar som jag har på kvällen.
Jag vill skriva mina funderingar. Och då handlar det myycket just nu om.. ja, kanske helt enkelt, hur jag lär känna mig själv mer och mer och mer.
För det där med känslor, det har jag tidigare sällan släppt fram helt och hållet.
Nu gör jag det, och jag skriver det här. Då får man läsa det om man vill.
Om man tycker att jag är seg, fine. Läs inte då :)
Men detta är jag, just nu. Växande brud.
Så det där med att minnas.
Det lustiga är att jag faktiskt inte alls minns mycket från den helgen då Madde dog.
Jag minns inte alls vad jag gjorde hos Henricssons.
Jag vet att jag fokuserade mkt på att andas när jag blev hämtad.
Jag minns att jag låg i deras farstu och pratade i mobilen och grät, men jag vet inte vad dom var.
Resten av den kvällen, 26 augusti, minns inte jag mycket av.
Lördagen, 27 augusti, minns jag inte mycket av heller.
Men när jag ser detaljer, eller hör något speciellt idag, så slår det mig ett "just det".
Något som jag minns att jag gjorde den helgen, det var att jag bet ihop.
Otroligt mycket. Inte för mycket tårar.
Jag ville nog skydda. Att se resten av min familj så ledsna gjorde att jag inte grät, så mycket som jag borde gjort.
Jag ville stötta dom. Krama om dom.
Hos Johannes och Jennifer stod jag i altandörren, den lördagen, och bet ihop.
Mamma kramade om mig vid ett tillfälle och då sa jag "gå och trösta Mikael och Frida istället".
Att bita ihop är det dummaste man kan göra.
Fast samtidigt vet nog jag inte vad jag gjorde/hur jag skulle göra. Eller att ens vara beredd på hur jag skulle bete mig.
De tårar som inte kom då, de kommer fortfarande ibland.
De känslor som inte kom då, de kommer fortfarande ibland.
Det är bättre.
Det är annorlunda.
Alltså, jag MÅR bra. Jag HAR det bra. Jag går vidare, trögt, men jag gör det.
Jag skrattar, jag bjuder, jag öppnar upp mig mer och mer.
Jag gillar det.
Men det känns inte som att jag känner för att skriva "idag har jag gjort si och så".
Utan jag vill skriva vad jag känner just nu. Jag vill skriva ut mina tankar som jag har på kvällen.
Jag vill skriva mina funderingar. Och då handlar det myycket just nu om.. ja, kanske helt enkelt, hur jag lär känna mig själv mer och mer och mer.
För det där med känslor, det har jag tidigare sällan släppt fram helt och hållet.
Nu gör jag det, och jag skriver det här. Då får man läsa det om man vill.
Om man tycker att jag är seg, fine. Läs inte då :)
Men detta är jag, just nu. Växande brud.
Så det där med att minnas.
Det lustiga är att jag faktiskt inte alls minns mycket från den helgen då Madde dog.
Jag minns inte alls vad jag gjorde hos Henricssons.
Jag vet att jag fokuserade mkt på att andas när jag blev hämtad.
Jag minns att jag låg i deras farstu och pratade i mobilen och grät, men jag vet inte vad dom var.
Resten av den kvällen, 26 augusti, minns inte jag mycket av.
Lördagen, 27 augusti, minns jag inte mycket av heller.
Men när jag ser detaljer, eller hör något speciellt idag, så slår det mig ett "just det".
Något som jag minns att jag gjorde den helgen, det var att jag bet ihop.
Otroligt mycket. Inte för mycket tårar.
Jag ville nog skydda. Att se resten av min familj så ledsna gjorde att jag inte grät, så mycket som jag borde gjort.
Jag ville stötta dom. Krama om dom.
Hos Johannes och Jennifer stod jag i altandörren, den lördagen, och bet ihop.
Mamma kramade om mig vid ett tillfälle och då sa jag "gå och trösta Mikael och Frida istället".
Att bita ihop är det dummaste man kan göra.
Fast samtidigt vet nog jag inte vad jag gjorde/hur jag skulle göra. Eller att ens vara beredd på hur jag skulle bete mig.
De tårar som inte kom då, de kommer fortfarande ibland.
De känslor som inte kom då, de kommer fortfarande ibland.
Det är bättre.
Det är annorlunda.
andetag.
Inatt somnade jag nog halv 5 eller halv 6. ovärt.
Så att, inatt lär jag sova hela natten.
Det ser jag framemot.
På något sätt kan man ana att jag fått ärva kläder från mina bröder på denna bilder här under.. fint :)
Så att, inatt lär jag sova hela natten.
Det ser jag framemot.
På något sätt kan man ana att jag fått ärva kläder från mina bröder på denna bilder här under.. fint :)
Pausen.
Pausen har nog varit ganska bra. Jag skrev inte ens att jag hade en paus.
Det kändes som att jag skrivit ut nog, allt, vad jag har känt.
Att skriva ner är bra, sen måste jag bara ta itu med mig själv.
Det är jag mindre brapå. Eller, jag är skitdåligt på att ta hänsyn till MIG.
Så, jag har.. arbetat lite med mig själv.
Det värsta jag vet nu, är att jag VET att jag saknar Madde och Line.
Sen orkar jag inte skriva så mkt mer om det, just ikväll.
Det räcker nog med att skriva att ohja, OM jag saknar er.
Idag har nog varit den första BRAiga dagen sen 26 augusti. Alltså, det är som att jag kan visa mer glädje.
Även om tankarna ibland rusar i mig så låter jag inte det ta över hur jag ÄR eller beter mig.
Det är inte så att jag vill inte tar hänsyn till mig själv. Det gör jag, men nu kan jag hantera mig lite mer.. svårt att förklara men.. det är så jag får fram det på ord just nu när jag skriver.
Idag har jag börjat flippa på min katt igen. DET är ett gott tecken.
Jag har rivit av alla mina naglar igen, DET är ett... tja, ett "jag kommer tillbaka" tecken.
Jag börjar LÄNGTA efter min lilla lägenhet. Jag blir glad över den nu.
Jag orkar bry mig om andra.
Jag vill bry mig om andra.
Jag har blivit faster.
Jag tackar Gud för min fantastiska svägerska Madde, jag kunde tacka honom, härom dagen.
Jag vet inte hur det är för dig.
Jag har inte varit arg på gud. Jag har inte varit ledsen på Gud.
Många sa "var arg på Gud, han klarar det" Men min tanke är det "varför vara arg på någon om det inte blir någon effekt av det, om inte han tar skada av det" haha..
Jag har bara undrat vad katten planen har varit.
Och så isället för att backa från Gud så har jag nog, utan att ens tänka på det, stannat.
Pausat. Inte pratat, bett. Inte läst bibeln.
Inte för att trotsa. Jag har bara inte gjort det, Jag ville nog egentligen inte just nu.
Men här om dagen så kunde jag tacka Gud för Madde.
Och för mig är det ett ... på gång tecken.
Och detta lär vara det mest kristna inläggen i min blogg ever haha.
Även om jag känner mig piggare, så vet jag att dipparna kommer komma.
Det fula är, att jag har haft en bra dag, och ikväll ÄR en dipp.
Två steg fram, ett steg bak.
Nu tar vi nya tag och kör igen, en ny dag imorgon.
Det kändes som att jag skrivit ut nog, allt, vad jag har känt.
Att skriva ner är bra, sen måste jag bara ta itu med mig själv.
Det är jag mindre brapå. Eller, jag är skitdåligt på att ta hänsyn till MIG.
Så, jag har.. arbetat lite med mig själv.
Det värsta jag vet nu, är att jag VET att jag saknar Madde och Line.
Sen orkar jag inte skriva så mkt mer om det, just ikväll.
Det räcker nog med att skriva att ohja, OM jag saknar er.
Idag har nog varit den första BRAiga dagen sen 26 augusti. Alltså, det är som att jag kan visa mer glädje.
Även om tankarna ibland rusar i mig så låter jag inte det ta över hur jag ÄR eller beter mig.
Det är inte så att jag vill inte tar hänsyn till mig själv. Det gör jag, men nu kan jag hantera mig lite mer.. svårt att förklara men.. det är så jag får fram det på ord just nu när jag skriver.
Idag har jag börjat flippa på min katt igen. DET är ett gott tecken.
Jag har rivit av alla mina naglar igen, DET är ett... tja, ett "jag kommer tillbaka" tecken.
Jag börjar LÄNGTA efter min lilla lägenhet. Jag blir glad över den nu.
Jag orkar bry mig om andra.
Jag vill bry mig om andra.
Jag har blivit faster.
Jag tackar Gud för min fantastiska svägerska Madde, jag kunde tacka honom, härom dagen.
Jag vet inte hur det är för dig.
Jag har inte varit arg på gud. Jag har inte varit ledsen på Gud.
Många sa "var arg på Gud, han klarar det" Men min tanke är det "varför vara arg på någon om det inte blir någon effekt av det, om inte han tar skada av det" haha..
Jag har bara undrat vad katten planen har varit.
Och så isället för att backa från Gud så har jag nog, utan att ens tänka på det, stannat.
Pausat. Inte pratat, bett. Inte läst bibeln.
Inte för att trotsa. Jag har bara inte gjort det, Jag ville nog egentligen inte just nu.
Men här om dagen så kunde jag tacka Gud för Madde.
Och för mig är det ett ... på gång tecken.
Och detta lär vara det mest kristna inläggen i min blogg ever haha.
Även om jag känner mig piggare, så vet jag att dipparna kommer komma.
Det fula är, att jag har haft en bra dag, och ikväll ÄR en dipp.
Två steg fram, ett steg bak.
Nu tar vi nya tag och kör igen, en ny dag imorgon.
Fina lilla.
Mitt sjätte syskonbarn.
Lilla Josef, vars smeknamn blir "safenat panea".. självklart.
Älskling.
Lilla Josef, vars smeknamn blir "safenat panea".. självklart.
Älskling.
stilla.
Denna hörna vi har här hemma för er, den är...en stilla plats.
Och jag vill bara sitta här ibland och vara, just stilla. Stilla, och se den lilla lågan.
Annars, annars mår jag bra. Jag är lugn. När jag får vara med de nära.
Ibland blir jag lite trött när det är många runt om, då vet jag inte riktigt hur jag ska.. vara, faktiskt.
Så då blir jag nog ganska tyst, fast det är skönt med.
Jag känner mig inte lika ledsen, utan mer...jag försöker chilla mer.
Ibland så måste jag få vara ledsen, då är det tur att ha mamma hemma, så vi kan prata.
Ibland blir jag trött, för många frågor kommer upp.
Om varför och Gud och allt sånt. Frågor som jag inte kan hindra att de dyker upp.
Men jag vet att ingen har facit på det, bara gubben i skyn.
Vilket ibland är jätteirriterande och ibland skönt.
Ibland ser jag på den lilla bilder på Line, en lugn bild, Och jag ser hennes lilla ansikte, hennes små läppar. Då gör det ont. Hon är så fin. Men hon, hon hamnade väl på den bästa platsen direkt, antar jag!
Jag är lugn, stilla, när jag är med de nära och kära.
Jag känner mig lugnare, lugnare på insidan.
Stormen på insidan lugnar sig, ibland rusar den upp, men den lugnar sig.
Och jag vill bara sitta här ibland och vara, just stilla. Stilla, och se den lilla lågan.
Annars, annars mår jag bra. Jag är lugn. När jag får vara med de nära.
Ibland blir jag lite trött när det är många runt om, då vet jag inte riktigt hur jag ska.. vara, faktiskt.
Så då blir jag nog ganska tyst, fast det är skönt med.
Jag känner mig inte lika ledsen, utan mer...jag försöker chilla mer.
Ibland så måste jag få vara ledsen, då är det tur att ha mamma hemma, så vi kan prata.
Ibland blir jag trött, för många frågor kommer upp.
Om varför och Gud och allt sånt. Frågor som jag inte kan hindra att de dyker upp.
Men jag vet att ingen har facit på det, bara gubben i skyn.
Vilket ibland är jätteirriterande och ibland skönt.
Ibland ser jag på den lilla bilder på Line, en lugn bild, Och jag ser hennes lilla ansikte, hennes små läppar. Då gör det ont. Hon är så fin. Men hon, hon hamnade väl på den bästa platsen direkt, antar jag!
Jag är lugn, stilla, när jag är med de nära och kära.
Jag känner mig lugnare, lugnare på insidan.
Stormen på insidan lugnar sig, ibland rusar den upp, men den lugnar sig.
