smilewith

Över helgen.
hejdå.

På något sätt är det skönt att gråta.

Jag har bitit ihop ganska mycket. Väldigt mycket. För mycket.

Gråta, är det enbart att tårarna rinner tyst?
Eller är gråta när skriket får komma ut med?

Om det när tårarna rinner, eller ögonen blir blöta, då gråtar jag ganska ofta.
Men nu har jag bitit ihop, och bara låtit tårarna rinna ibland, liksom tyst.

Igår blev det nog. Igår, helt plötsligt, grät jag.
Jag gick med min cykel och grät, högthögt. Och jag sket i alla som gick förbi i mörkret.
Jag sket i att sminket rann eller att jag lät som en hulkande liten flicka.

Jag grät, högt och skrek ut sorgen.

Efteråt var det väldigt skönt.
Väldigt skönt, på ett sätt!

En liten del av vad jag köpte på Ikea.

Man räknar dagarna, och de blir fler.
Man kommer på sig själv att tänka på allt, minst en gång varje minut.
Att det bara flyger förbi. Man kanske inte tänker på "djupt" utan bara...tänker en kortis.

För mig har det blivit så att de mesta tankarna, funderingarna eller bara "att gå igenom" kommer på kvällen.
Och jag kan inte hindra det. Det känns som att jag måste gå igenom allt, för att processa det. Fatta det igen. Konstatera det igen. Komma fram till samma slutpunkt igen. Dra upp minnen, som gör mig glad.
Så jag bara ligger i min säng och tänker, funderar. Hjärnan kör på.

Den absolut värsta helgen jag varit med om började idag för exakt en månad sen. Och då tänker man ju på det.
Att idag för en månad sen. Hur var det då. Hur har det gått. Hur mår vi nu. Vad tänkte jag då? Fastän det bara är en månad så tänker jag så, för jag tycker det är "skönt" att veta att det blivit "bättre".

Jag chattade med Madde på morgon den 26 augusti, var inne på fejjan när jag vaknade till på morgonen, och sen somnade jag om. Och Jag bodde hos henricssons för mamma och pappa var på semester. Hela fredagen gick. Mamma ringde vid halv 3 och sa "nu är vi i Göteborg, men det är väldigt mycket trafik så vi bli väl hemma om drygt en timma" Och timmarna gick. De hörde inte av sig, och inte jag heller. Men jag vet att jag föreställde mig värre och värre saker, som hade hänt dem. För mamma brukar ringa om det blir hinder.
Till slut vid halv 8, innan jag skulle träffa mina vänner, så stod jag på vår garageuppfart och ringde mamma, inget svar. Och då trodde jag att de faktiskt hade varit med om en allvarlig olycka. Jag ringde pappa, och då svarar Thomas. Då kunde jag inte stå upp länger faktiskt. Varför svarar Thomas på pappas mobil? Jag var faktiskt rädd.
Och när Thomas berättade vad som hänt så bad jag honom att sluta skämta. Att det inte ens var roligt. "jag önskar att det vore ett skämt". Shit, känslorna rusade i mig, allt om mamma och pappa, att madde kanske fått barn? Att Madde och Line var borta..

Jag har hittat fula filmer på Thomas och Madde. Jag har hittat roliga bilder på Madde. Och jag har om och om igen sett bilderna från begravningen. Är det maddes kista? Ja. Är det Lines begravning med? Ja.

September, wake me up, when september ends. Trött. Trög. Seg. Smörig hjärna.
"Låt mig bara få sitta och göra det jag just nu gör. Jag orkar inte bry mig om annat, just nu" tänker jag ibland.

Jag tycker att detta är jättejobbigt. Om jag ska vara helt ärlig och öppna upp helt. Jättejobbigt. Madde, en syster, Line, ett syskonbarn. Det är inte jobbigt hela tiden. Jag gråter verligen inte hela tiden. Men att detta har hänt, att förstå det, att köra på i sin takt, det är jobbigt. Märker det för att jag är så trög. Ibland bryr jag mig helt enkelt inte om annat runt omkring.

Jag tycker det är så jobbigt att behöva sakna Madde och Line, för det var man inte beredd på, inte inställd på.
Men nu saknar jag dom, så otroligt mycket.
Det är jobbigt, men mitt i det jobbigt kan jag skratta, när jag tänker på Madde. Eller när jag ser en bild.

Alla dessa himla känslor. Det är jobbigt, och sen skrattar man, sen pausar man, sen tar man nya tag, och de bättre stunderna blir bara längre och längre. Och tankarna på Madde är inte bara ledsamma utan roliga, glada.
Och att få sitta med Thomas och bara se på fula youtube-klipp, det är helt perfekt.

Det blir verkligen lättare och lättare. Jag märker det själv. Finaste Madde, i min fina fina familj!!



Madde med sin pose och jag med ett ansikte fullt av vattenkopps-rester. Fantastiskt.

Även om jag hatar att vi har just en sån plats för dig här i vårt hus Madde, så älskar jag att gå och tända ljuset igen om det råkat slocka. Eller bara att få tända det när jag vaknat innan dagen börjar.

Jag är skitseg, trög, trött i huvudet.

Igår var Thomas här, och Maria med Lisa och Ally. Det bästa jag vet är när jag får en kram av Ally när vi ses. Då säger jag alltid till henne "I love you" och hon svarar alltid "jag älkal dig osså". Finaste lilla Ally!
Vi hängde mest, kolla på Lena och bondeferdriks fantastiska resa och så tittade vi på lite bilder från min hårddisk på.. tja, allt möjligt.

Snart är jag påväg till vårt kontor här istan, för ikväll ska vi åka till Jämjö, och imorgon spelar vi. Hoppas att tröttheten och segheten chillar ett tag.

Thomas och jag är fantastiska mot våra sysonbarn ;)

Känslan när bebisen äntligen stänger ögonen och inte länger orkar trosta sin egen trötthet, den känslan man får då är

fantastisk.

Gårdagen, en dag som vi kommer minnas.
Begravningen var så fantastiskt fin, ett vackert avsked, ett otroligt jobbigt avsked.
Så mycket kärlek.

När jag kom in i kyrkan för att fota, så såg jag en vit kista längst fram, omringad av massa massa ljus och mycket blommor. Och allt jag fick ur mig då tårarna pressade i ögonen var "Thomas, var vackert det är, vad vackert det är".
Det var det verkligen.
Under själva begravningsgudstjänsten rann tårarna. Och jag skrattade till för jag kom och tänka på att "jaha, här sitter jag på Maddes begravning, det är ju helt sjukt". Det är som att ha förlorat en syster, finaste du.
Avskedet framme vid kistan gjorde så otroligt ont i mig. Otroligt ont. Allt var så fint. Jag kommer ihåg att jag knappt kunde se fotot av dig när jag stod vid kistan för mina ögon var fyllda med tårar. För jag saknar dig.

Ett korstecken på kistan. Det var det jag gjorde.

Jag kommer sakna dig så, Madde.

Begravningen var otroligt fin, och den dagen är över. Det är skönt. Tröttheten slår mig i ansiktet och saknaden vrider i kroppen, men jag vet att det blir bra, bättre. Och jag vet att ni har det bra. Jag vet att ni står på andra sidan av altarringen, och jag vet att du håller om Line.

Lilla lilla Line, som jag såg så framemot att få pussa på. Hålla om och lära dig korkade saker sombara fastrar kan och som ens mamma och pappa kommer tröttna fort på. Lilla Line.

Jag älskar er, mycket.









Thomas spelade en fin låt som han spelade på deras bröllop.
Fina älskade bror.



Vi ses, Madde och Line.

PUSS

Idag ringde en av de varmaste finaste människorna jag vet om.
Hon pratade och jag behövde bara lyssna.

Och OJ vad det var upplyftande. Riktigt...ett samtal som behövdes.

Faddrar är bra att ha.

Ibland går det upp, och ibland går det ner. Och så får det vara nu, jag klarar mig.

Om något annat.
Idag var jag på ett kalas för lilla Leo som fyller hela 1 år i veckan som kommer. Lilla han :)
Jag satt härom sena kvällen och sydde en liten kanin och sen fick han en bok. Det går säkert jättebra att bita i båda två, det är väl huvudsaken...

Sen var Youngsters/Barn-oas i Markaryd och spelade. Då åkte vi så vi sov i bussen från fredag till lördag. För vi skulle upp väldigt tidigt på lördagen.
jag gillat att sova i vår buss, i min säng där i bussen. Vet inte varför riktigt. Men de blir ju som min extra säng, då känner ja mig lite hemma. Sen är de lite mysigt också. Fast just denna natten...så snakrades det väldigt. Alltså grovt. Och den enda ja kan höra som snarkar ibland är väl Lempa, men detta lät inte ens i närheten som han.. haha.
Det var en lång lördag. Och idag har det varit en lång söndag.

Det nyaste nu är att ja troligen kommer få en etta i början av November. Det är kul! Den är fin osv osv osv osv. Här i Varberg då.

Ja, det var väl lite annat mitt i röran? Det kanske är bra att skriva om annat.
Jag är inte ledsen jämt, jag är verligen inte det. Bara mest trött..
Dagarna går ju, och ibland stannar man upp o tänker..sen fortsätter man med sånt som får hjärnan att koppla av. Typ sy eller klista in kort eller vad det nu kan vara.
Man OJ va ledsen man är egentligen. Men det kommer bli lättare och jag klarar mig.

Okej, två veckor.
Och veckorna kommer bli fler. Fler för oss. Och det kommer så småningom bli lättare och lättare.
Absolut inte att jag slutar tänka på er. Jag tror jag kommer tänka på er nog varje dag så länge jag lever.
Men det kommer bli lättare att hantera sorgen. Sorgen kommer försvinna, men saknaden kommer vara kvar, alltid.

Chocken som skyddade håller på att försvinna. Ibland får jag nypa mig i armen, men jag vet att ni är borta.
Och jag är så fruktansvärt ledsen för att det har hänt. Att själva den händelsen är på riktigt.
Finaste Thomas, finaste finaste bror.

Två veckor har gått och jag kan hålla i mina känslor lite. Ibland när jag påminns om att detta korkade har hänt så kan jag bara fyllas av en klump i magen, saknaden av er, hjärtat för Thomas. Och jag låter bara tårarna rinna ner för min kind. Det får bara tyst rinna nerför kinden för er. För allt. För alla.

Gaska upp dig, tänker jag ofta. Skärp dig. Svara vänligt. Uppmuntra någon annan. Jag vill så gärna det, och jag känner att jag kan det mer och mer. Men utmattningen av sorgen som varit/är tar så mycket energi, att jag ibland inte ens vill svara trevligt. Men Gaska upp dig, på så vis kanske de blir lättare att bli av med sorgen?
Vad vet jag, jag har aldrig hanterat en sånhär sorg innan, och hoppas att få slippa det.

Jag vet att jag satt och pratade med några i sommras om folk i deras närhet, vänner, släkt, hade dött kvickt.
Jag vet att ag ville avsluta samtalet för att det var så sjukt. HUR skulle man kunna hantera en sån sorg? Och min största fundering var "hur tänker Gud egentligen". Jag vet inte om jag ens ska tänka så, för det är som det är.
Men HUR tänkte han egentligen.

Jag vet att Madde och Line har det bra. Och jag vet att vi kommer få det bättre och bättre och LE när vi ser bilder på madde, och LE när vi hör på hennes sång, och vi kommer LE när vi pratar om Madde. Det gör vi redan, men då kommer det inte blandas med alla dessa tårar. Men just nu gör det de, och då får det vara så.

Alla ALLA mina tankar går till Thomas, älskade storebror, ALLA mina tankar går till dig.
Och sluta spö mig i wordfeud, okej?

Ögonen är så trötta nu, så trött. Så varma av tårar, det svider.

Jag går inte bara runt och är ledsen hela tiden.
Jag är glad med, men mycket trött. Mycket trött och orkar inte vara social.

Så är det för mig. Just nu.

Ögonen är så trötta nu, så trött. Så varma av tårar, det svider.

Jag går inte bara runt och är ledsen hela tiden.
Jag är glad med, men mycket trött. Mycket trött och orkar inte vara social.

Så är det för mig. Just nu.

you see the smile that's on my mouth,
it's hiding the words that don't come out.

Känner ingenting och allting.
Vill ingenting och allting.
Bryr mig inte fast jag bryr mig jättemycket.
Lyssnar men är inte engagerad.
Framförallt måste jag tillåta att sorgen finns  mig och runt mig.
Jag bryr mig så mkt om vad som händer runt mig,
men jag kan inte förmå att få fram ett svar eller leende.

Älskade finaste Madde och Lilla livet. Jag tror inte ni ser ner på oss, jag tror inte ni ser och hör vad vi säger till er eller till varandra. För ni är ju där där gator är av guld och där smärta inte finns. Då ska ni inte behöva se ner på vad som händer här.
Men däremot tror jag att ni väntar på era nära och kära. Det tror jag.
Finaste Madde, det är otroligt att du är borta. Nu när jag skriver här så känns det verkligen inte som det.
Det går upp och ner för mig.
Jag kan inte lägga alla mina känslor på något. Jag kan inte vara arg på någon/något.
Det är bara känslor som jag msåte tillåta att de finns i mig. För att jag saknar dig så!

Ordbjas.
Jag orkar inte bry mig, helt enkelt.
Fast jag bryr mig så.

En vecka.

En hel vecka.

Vi säger grattis till finaste Pia. Puss!