smilewith

Saknaden är svårare. Alltså, jag vet att jag aldrig mer kommer få se madde eller prata med henne.
Och det gör det så mycket svårare.

Eller.. hur ska ja förklara.
Jag har små stunden, allt mer sällan, där jag kommer på hur mycket jag saknar Madde och gråter.

Men nu är det mer... det räcker med att jag ser bilden som står hemma hos mamma och pappa, som jag sett många gånger innan, så känner jag hur tårarna bränner. För att det är vackra Madde på bilden, som borde leva. Som borde vara med. Som jag borde kunna ringa och fördriva tiden med.
Men jag vet att det inte går. Det går inte. Inte längre. Och jag kommer bara kunna se bilder på henne. Jag kommer inte se henne irl igen. Och DET gör så ont nu.

Jag har liksom kännt detta senaste dagarna. Att ja egentligen bara behöver se en bild på henne.
Och det är inte sorgen som får mig att gråta då. Det är saknaden.

Den enorma saknaden. Det är hålet i mitt lilla hjärta. Det är behovet att kunna få "kolla läget med Madde".

Det är saknaden. Som är så stor.